Gardell lovebombar

Det här inlägget saxade jag från Gardells hemsida. Kul läsning för svenska komiker!


Ikväll var jag ute med en kompis och tittade på stand up comedy på Norra Brunn. Henrik Elmér, Sven Brundin och Måns Möller. Det var superbra… förstås, höll jag på att säga! Varje gång jag är ute och kollar på svensk stand up blir jag impad av vad jag ser: välskrivet, välframfört, intelligent, amen jag är bara ett fan! Och så blir jag lite självrannsakande, blir alldeles mörkrädd av tanken att själv stå där på klubbscenen och hojta skämt.

För det kan jag inte längre. 1992 var jag oslagbar. Jag kunde ta vilken dyngpackad krogpublik som helst. Jag var kung.

Nu, de få gånger jag gjort klubbar de sista åren, är jag flinande och osäker. Grov och klumpig. Oelegant. Nästan raka motsatsen mot när jag står på de stora konserthusscenerna. Jag blir stressad och forcerad. Gör mig själv så besviken.

Därför beundrar jag killarna och tjejerna som kan. Det är jävla brottningsmatch. På fredag åker jag ner till ännu ett utsålt Göteborgs Konserthus. Då kommer jag kunna igen, på min arena.

Pepe, som driver Norra Brunn, frågade om jag inte ville gå upp och göra fem minuter. Jag skyllde på rösten. Jag är fortfarande hostig och knarrig. Sanningen är att jag är livrädd.

Ser mig själv i spegeln. Ser hur jag kommer upp på den lilla scenen på Norra Brunn. Publiken lycklig och berusad. Väntar uppmärksamt. Förväntar sig. Här kommer Jonas Gardell... – ledsen Pepe, men jag kan inte längre.

Medan Henrik, Sven och Måns – de kan. Jag skrattade hela kvällen! Ibland får jag frågan om vilka andra komiker jag gillar. Jag kan snart sagt räkna upp varenda svensk komiker vi har.